paranoidbunny

Jag kom på något, nu när jag satt och läste.
Var det bara jag eller fanns det fler barn som fantiserade om att man dog när man var liten?
Att man dog i antingen hjältemod eller sorg, och lämnade efter sig en hel klass, sörjandes.
Det gjorde iaf jag, väldigt ofta.
Tankarna blandades ut med förståelsen att jag aldrig skulle få för mig att göra något sådant. Att rädda någon annans liv framför mitt eget, att begå självmord för att jag inte skulle kunna stå ut med tanken av att inte få vara tillsammans med den där söta killen som gick i min klass.

Men ändå så var det så tillfredsställande att föreställa sig. Tänka sig att hela klassen sörjde just mig.
Att just jag var en så bra människa, att alla ångrar de ögonblick de inte tillbringat tid med mig eller tillägnat mig uppmärksamhet.

Men så kom jag på att jag var som alla andra. Jag lever och jag är underskattad.
För en dag, då ska ni få se. Alla ska tycka om mig.